Dagens Nyheter – 7 december 1872, sida 2

— Lord Royallieu, sade hon, det är er ej värdigt att på detta sätt begagna er af ett möte, hvarom jag bedt er — endast för er egen skull. Ni hedröfvar mig, ni sårar mig. Jag vet icke, huru jag skall svara er. Ni talar underligt och otillständigt. Han satt stum och orörlig framför henne; hans hufvud sjöok ned mot hans bröst. Han visste att hon med rätta gjorde honom dessa förebråeleer, ban visste att han öfverträdt alla dessa konvenansens och ridderlighetens bud, gom hittills alltid varit honom så heliga. Han insåg mer än väl att, få länge han icke ådagelagt sin oskuld inför henne och inför hela verlden, kade han icke rätt till att tala med benne om sin kärlek. — Af barmhertighet förlåt mig! utbrast ban. Efter denna qväll skall jag aldrig mera återse ert antigte. — Jag förlåter er, svarade hon bhjertligt. Ni lider redan alltför mycket för att jag onödigtvis ekulle kunna betunga er med en ny sorg. Allt hvad jag önskar är att ni aldrig hade sammanträffat med mig, så att ni undsluppit detta sista och värsta onda. En långvarig tystnad inträdde. Hennes ögon förblefro oafvändt fästade på honom; bans hufvud var fortfarande sänkt, och han andades tungt. Många minuter förgirgo; och ban arade icke, att hon betraktade honom. Men medan hon det gjorde, afspeglade hennes bleka drag