Dagens Nyheter – 7 december 1872, sida 2

gom kang, och hennes mun öppnade sig, sågom andades hon med svårighet. Hans ord öfverraskade henne och gjorde henne förtviflad. En förfärlig, en gripande sanning hade i dem funnit sitt uttryck — en sanning, som trängde till henzes bjerta, och fyllde det med underliga, smärtsamma känslor. Hon älskade honom ännu icke, eller hon trodde att hun icke älskade honom; hon var mycket stolt och hade en medfödd böjelse att motstå sådana passioner; men i detta ögonblick föresväfvade henne dock den tanken, ett en sådan kärlek vore möjlig. Det var första gången hon hos sig förmärkt en svaghet af denna art. Hon åhörde honom under tystnad, och hon fortfor länge att tiga sedan han slutat tala. Trots allt sitt mod, bäfvade hon för det val, som han uppdragit åt henne. — Ni gör mig mycket bekymrad, mycket öfverraskad, mumlade hon. Allt hvad jag kan trösta mig med är hoppet satt er kärlek, som gå hastigt tillkommit, också skall svart förgå, gedan jag... Han afbröt benne: — Ni menar, att ni under inga förhållanden — ej ens om jag återinträdde i mina ärfda rättigheter — skulle kunna ge mig hopp om att komma i åtnjutande af er ömhet? Hon såg på honom med denna stolta, vägrande min, som hvarjo dylik förfrågan hittills alltid framkallat hos benne, utan att hon sjelf visste det; men då hans blick mötte