Dagens Nyheter – 7 december 1872, sida 2

-— (20 omsåsom en förolämpning; och dock finns det icke en tanke inom mig, som ej hedrar er om ni älskade wig, kunde ni då stå der och befalla mig för alltid fortsätta detta bittra lif, aamnlös, vänlös, hopplös, delande galtrslafvens öde, ehuru jag intet ondt gjort? — Hvarför tala så? Ni är oförnuftig. För en stund sedan bad ni mig så innerligt, att jag icke skulle fresta er att kränka en lag, som ri kallade hederns; och nu, då jag uppmanar er att lyda denna stränga lag, anklagar ni mig för grymhet! — Himlen hjelpe mig! Jag vet knappt hvad jag säger. Jag frågar er: om ni älskade mig, skulle ni då kunna fälla en sådan dom? — Dossa frågor äro venvettiga, olycksbringande, mumlade bon; hvartill tjena de väl? ... Jag tror, att jag äfven under det af er uppgifna förhållandet skulle handla på samma sätt; ja, jag är säker derom. Men nu — gåsom en vän... — Ack, tala icke så! Vänskapen är mera grym än hatet. — Grym? — Ja; den värsta grymhet för den som söker kärlek — en sten, erbjuden åt den som hunvgranda tigger om bröd! Det var under intrycket af en förfärlig ångest detta svar afgafse; hos henne framkallade det många stridiga och smärtsamma känslor — dock ingen fruktan, ty det låg icke i henres ratur att förskräckas.