Dagens Nyheter – 7 december 1872, sida 1

en mängd vexlande sinnesrörelser. Hennes hjertas ro var störd. — Vänta, utbrast hon plötsligen; jag anar, att ni i ett fall har missförstått mig. Ni gör mig orätt, om ni tror mig vara så kall och liknöjd, att jag skulle lemna er här, utan att vidare fråga efter ert öde. Ni vet, att jag är öfvertygad om er oskuld, lika fullt och fast som om ni framlagt tusen bevis derför; ni bör också förstå, att jag respekterar er ovanliga pligttrohet; annars vore alla ädlare instinkter döda hos mig. Hennes röst blef allt lägre, medan hon talade, och slutligen knappt hörbar. Men nu ansträngde hon sig till det yttersta för att kunna fortsätta. — Ni förkastar min vänskap, sade hon, ni kallar den grym; men den skall åtminstone blifva varaktig och trogen. Jag skulle aldrig kunna resa ifrån Afrika och glömma er. Jag tror på er; må medvetandet deraf vara er tröst. Ni anser er af er pligt förbjuden att sönderslita de fjettrar, som qvarhålla er i en neslig landsflykt; ni har beslutat att hvarken angifva den verklige brottslingen eller göra anspråk på era lagliga rättigheter. Jag vågar icke söka förändra detta ert beslut. Men å andra sidan kan jag ej tänka på er framtid utan outsägliga bekymmer, och det finnes — det måste finnas -— medel, hvarigenom ni kan låta mig höra af er, så att jeg åtminstone vet att ni lefver.