Dagens Nyheter – 7 december 1872, sida 1

-—-(AV — Om det vore möjligt för mig att bli förlossad genom er! hviskade han. Hon drog sig långsamt några steg tillbaka; hennes ansigte var åter hvitt, och en lindrig darrning förmärktes i hennes röst, då hon svarade: — Om jag kunde förlossa er!... Gud är mitt vittne, att jag ingenting högre skulle önska. Men det står ej i min makt. Tro mig, jag är icke en qvinna, som skulle kunna bjuda er att handla i ringaste mån ohederligt för att skona er sjelf eller mig. Låtom 038 icke vidare tala i detta ämne. Det tjenar till intet, utom att förvärra era lidanden. Följ ert eget samvetes råd. Ni har hittills troget lydt dem; det är icke genom mig ni skall bli lockad från det rättas väg. En djup suck framträngde ur hans bröst. — Dessa ord äro ädla. Och dock är det så lätt att yttra, så svårt att efterkomma dem. Om ni hyste den ringaste ömhet för mig, kunde ni icke uttala dem. En svag rodnad öfverfor hennes anlete. — Tro mig icke vara utan känsla — utan sympati — utan medlidande... — Intet af detta är kärlek. Hon teg; en inre röst sade henne, att hennes tillgifvenhet för honom var mycket nära beslägtad med kärleken. — Om ni älskade mig, fortfor han med passionerad ifver — ack, Gud! detta blotta ord, kommet från mina läppar, ljuder för er