Dagens Nyheter – 7 december 1872, sida 1

—fe -—-— ning var han för henne nästan alldeles främ mande — sådana känslor, i synnerhet son vid hans namn var fästad en anklagelse hvars falskhet han icke kunde förmås at ådagalägga. Hennes hjerta var sjukt; hor skulle så outsägligt gerna ha velat uppman: honom till att, hvad det än måtte kosta blotta för verlden sitt förflutna lif och så lunda med ens utplåna den skamfläck, son vidlådde honom; men de gamla grundsatser som alltid varit gällande inom hennes ätt hindrade henne från att tillråda honom er handling, hvarigenom hederns lag skulle kränkas. — Välj för mig, Venetia! mumlade har ännu en gång. Hon reste sig upp med en åtbörd af för. tviflan och strök tillbaka det gyllene håret från sina tinningar. oo— Himlen hjelpe mig, jag kan icke — jag vågar icke! Och — jag är ej längre i stånd till att vara rättvis! Det var i en sorgsen ton hon yttrade detta; hon kände, att hon så varmt längtade efter hans befrielse, hans rättfärdigande, hans återkomst till den verld, inom hvilken hon sjelf lefde, att hon icke längre kunde lugnt och opartiskt döma i hans sak. Han hörde och såg allt detta, och en ny, obeskriflig glädje fyllde hans bröst. Han upplyftade hufvudet och blickade bedjande in i hennes ögon,