Dagens Nyheter – 7 december 1872, sida 1

-(Ak — — Men, min Gud! detta är ju en ny galenskap!... Ni känner mig så litet, ni... — Jag känner er nog för att jag skall älska er, så länge mitt lif varar. Hädanefter skall ingen annan qvinna kunna vinna min kärlek. Ack! jag var blott en simpel afrikansk soldat i era ögon, men i mina egna var jag er jemnlike. Ni såg endast en man, hvilken ni kunde visa ert medlidande och er välvilja, såsom en drottning uppmuntrar den sjuke tiggaren; men jag såg en qvinna, hvilkens leenden, tal och rörelser erinrade om min flydda ungdoms lycka. Ni glömdes mig, så snart ni vändt er ifrån mig! Jag var ingenting för er — men ni var så oändligt mycket för mig. Jag älskade er från den första stunden, då er röst nådde mitt öra. Det var en galenskap! Ack, ja! Jag skulle ha sagt detsamma i fordna dagar. Men jag har fört ett mödosamt, ett sorgligt lif sedan dess, och ingen älskar någonsin så som de, hvilka lida. Nu vet ni allt; nu känner ni min värsta frestelse. Inga hungerns qval, ingen förödmjukelse ha så grymt frestat mig att återköps min jerdiska glädje på hederns bekostnad som denna enda önskan, att få rättig het att uppträda inför er såsom sökande till hvad så mången annan förnämlig man icke kunnat vinna — er hand och ert bjerta. Medan hon hörde på honom, försvann all värme från hennes ansigte; det blef lika blekt UNDER BKILDA FANOR. Iptg . DL