Dagens Nyheter – 6 december 1872, sida 2

JE nen England; ni bär emellertid följderna af ett brott, som ni icke har begått, emedan ni, af skäl, dem jag ej känner, anser att ni skulle handla oförsvarligt genom att lägga i dagen er -egen oskuld. Detta är ädelt — det är stort. Men det är möjligt, säger jag, att er sjelfuppoffring, bedömd af en-annan rättsinnig man, skulle befinnas obehöflig, ja, till och med bli föremål för ett bestämdt ogillande. Hvem helst brottslingen är, bör han och ingen annan lida straffet. Er högsinthet är berömvärd utan tvifvel; men har ni väl betänkt, att ni äfven har pligter mot er sjelf och mot den menskliga rättvisan? Han vände sig till henne ångestfull. — Jag har handlat orätt, jag vet det, utbrast han. Mitt plötsliga försvinnande var en galenskap, en dumhet, eller hvad ni vill kalla det. . Men hvad som är gjordt, det är gjordt. Mitt beslnt var fattadt redan i den stund, då ni — för så många år sedan — i er barnsliga oskuld bevisade mig ett deltagande, som — jag minnes det väl — djupt rörde mig. Jag kan icke numera förändra detta beslut. Om jag då betedde mig som en dåre, skulle jag nu, genom att taga tillbaka hvad jag då gaf, göra mig skyldig till en feghet. Ack, store Gud! ni vet inte hvad ni gör, ni vet inte att ni frestar mig att afvika från det rättas väg. Haf misskund med mig, lofva att icke vidare söka öfvertala mig! — Hjelp mig i stället, stärk mig — på det jeg