Dagens Nyheter – 6 december 1872, sida 1

-— 1 — det, och dock skulle en opartisk domare ha förklarat all denna stränghet mer öller mindre obefogad och temligen onödig. Det är så naturligt att en hederlig menniska till den grad fruktar att hon af sitt egnå intresse, af medlidande med sig sjelf, skall förledas till att håndla ohederligt, att hon alldeles öfverskattar den uppoffring, som rättvisan eller det sanna ädelmodet kräfva af henne. Måntro det icke förhåller sig så med er? Jag kan inte tänka mig något skäl, som är nog kraftigt att nödvändiggöra ett så fullständigt uppgifvande af allt hopp, ett sådant bortkastande af all lifvets glädje. Hennes röst darrade, ehuru föga märkhårt, då hon uttalade de sista orden; hon kunae ej med lugn tänka på det öde som väntade honom. Och hon kände på förhand att en outplånlig sorg skulle: komma att följa henne sjelf genom lifvet, så vida han ej blefve räddad. Hen kunde visserligen icke sägas redan älska honom, dertill hade hon sett honom alltför litet och alltför sent erfarit att han var hennes jemlike. Men hon hyste för honom ett deltagande, en högaktning samt en tillgifvenhet och ömhet, som voro särdeles lifliga; hon kände sig dragen till honom af n osynlig makt, getarkare än hennes egen vilja, och Hvars hatur hon ej kunde förklara, men hvilken dock tydligt nog angaf tillvaron af en svaghet hos henne sjelf, som måste anses för en kärlekens föregångare,