Dagens Nyheter – 6 december 1872, sida 1

Mot slutet af förra riksdagen mnedföll, plötsligt som ett stjernskott, öfver kamrarne ett projekt att gifva dem nya rum i en ståtlig byggnad som skulle uppföras på Helgeandsholmen. På samma gång skulle der byggas ett palats åt banken och riksgäldskontoret. Stockholmsboarne skulle få en ny bro öfver Norrström, i fortsättning af Drottninggatan. Helgeandsholmen skulle ändtligen bli ordnad, och på bästa sätt, enligt projektmakarens åsigt. Men alltid är konungens stall i vägen för dylika planers utförande. Rifva ned det går nog an, men skaffa en lämplig plats till husrum för de nådiga hästarne4 och de kungliga vagnarne samt stallbetjeningen — det är frågan. Öfverintendentsembetet har ärdtligen funnit en sådan plats. Det är artilleriplanen, och tomten der artilleristallet nu står, och grunden, hvarå kronan har sitt bageri, och helst äfven den ganska vidsträckta tomt, hvarå en mängd onekligen ganska skräpiga hus nu finnas, tillhöriga staden, belägna mellan artilleriplanen och Nybrokajen. Allt detta sammanlagdt bildar en af de största obebyggda eller föga bebyggda tomter i hufvudstadens centrala delar. Icke mindre än 145,000 gvadratfot! Och det ligger vid ingången till den strandgata med boulevard, som skall leda från Nybron till Djurgården och som man allt hittills föreställt sig skola kunna säljas till höga priser och i sinom tid blifva bebygdt med massor af vackra hus, med en blomstrande square emellan. Man hade tänkt gig att nu, då våra arkitekter sent omsider lärt sig att bygga med utlandets smak, dessa nya qvarter skulle blifva de skönaste i Stockholm och en prydnad för hufvudstaden. Det är icke alls underligt att hr öfverintendenten tyckte att den platsen var lämplig, eftersom hr öfverintenten tillhör hofvet. Lika naturligt lärer en hvar finna, att chefen för hofstallet icke vore obenägen att mottaga denna plats för att derå uppföra stallar. Men att stadsfullmäktige, på hvilkas medgifvande upplåtelsen i viss mån beror, och riksdagen, under hvars myndighet hela artilleriplanen lyder, skola blifva lika nöjda med öfverintendentsembetets förslag och liknöjda för Stockhölms intresse — det må män ega rätt alt betvifla.