Dagens Nyheter – 5 december 1872, sida 2

-—-— (VE -— Nästan innan orden ännu voro uttalade, ryckte hon hastigt förhänget åt sidan och försvann i nattens dunkel. Venetia Corona försjönk i djupa tankar. — En liten tigrinna! sede hon till sig sjelf; och dock så obeskrifligt ädel. Det är få unga personer, efom gömma inom sig så många frön till det goda... Stackars barn, hvilket lif hon förer! Emellertid, så länge hennes ungdom varar, le vi åt henne och förlåta henne; men, store Gud, hurudan skall hennes lott bli, när hon hunnit en mognare ålder!... Och huru innerligt hon älskar honom, fastän hon är alltför stolt för att vilja erkänna det! Hon kom nu att erinra sig Cigaretces yttrande om Victors kärlek till henne sjelf, och hon bleknade härvid. : — Gud förbjude, att äfven den sorgen skulle drabba honom! mumlade hon. En sådan passion kunde ju ej bli annat än olycksbringande för oss båda. Många voro de som förälskat sig i henne; men hon hade elltid med kall sorglöshet slagit ifrån sig hvarje tanke på den smärta, som hon ofrivilligt tillekyndat sina tillbedjare; icke så nu. Hon tänkte med växande bekymmer på de ytterligare qval, denna passion skulle komma att medföra för honom, och omedvetet fruktade hon äfven följderna deraf för sig sjelf,