Dagens Nyheter – 5 december 1872, sida 1

TY Hans bjerta var sjukt. Han grubblade på ett problem, hvars lösning syntös omöjlig. Att stanna här var att i hvarje ögonblick riskera att bli igenkänd af BSerafen, hvilket han ansåg böra undvikas, så vidt möjligt var; och att fly var åter att fästa vanära vid detta namn, som han hittills sökt göra hedradt, det var att spela desertörens och förrädarens lumpna roll. Ingen skulle känna motiverna för hans rymning, och denna kunde således icke blifva annat än strängt bedömd af hela armån. Också slog Cecil flykten helt och hållet ur hågen; och det återstod honom endast att hoppas det hans egen obetydlighet skulle rädda honom från att bli upptäckt af en vän, hvars hängifvenbet han fruktade mera än någon fiendes hat. HSerafen hade ej observerat honom, då han under revyn passerade staben; och det var ju icke mycket sannolikt att en marskalkena gäst under de få återstående timmarne af sin vistelse i lägret skulle komma att besöka den afsides belägna plats, der han sjelf nu med flit uppehöll sig. Dock darrade han gång efter annan häftigt, der han satt vid den öfvergifnaå vaktelden. Hon var så nära honom, och han kunde icke få träffa henne! Han skulle säkerligen aldrig mera återge hennes ansigte, emedan hon kort efter ankomsten till Algier komme att företaga återrosan till deras gemensamma hem