Dagens Nyheter – 3 december 1872, sida 2

— Han! Hvem? Det var i en kall, högdragen och på samma gång förvånad ton hon yttrade detta. Dock förmärktes en svag rodnad i hennes ansigte. Cigarette visste knappt sjelf hvad ho1 sagt under inflytelsen ef sitt hastigt väckta sjelfförakt. Emellertid fortfor hon nu, utan alla betänkligheter att tala om honom, eftersom hon en gång kommit att göra det. — Mannen, gom tillverkar de der leksakerna, hvilka ni ger era hundrackor att roa sig med, svarade hon bittert. Guds död! han älskar er. När han var sjuk af sinasår, som han fick vid Zaraila, sade han det. Men han visste aldrig sjelf hvad han pratade, och han visste inte heller att jag hörde honom. Ni liknar de qvinnor, af hvilka han fordom i sin lyckas degar var van att omgifvas; och ehuru ni behandlar honom gom en hund, älskar han er. — Om hvem är det ni talar? — Bacrebleul-om honom — har jeg ju sagt — som tvangs att föra sina små skulpturarbeten till er såsom en annan puttelkrämare. Och ni anser det oförskämdt, kan jag förstå, eller 4förmätet af en soldat, som icke eger något annat än sitt mod och sitt ädla, ridderliga sinne, att våga älska fru hertiginnan Corona! Jag tänker annorlunda. Jag tänker att fru hertiginnan Corona aldrig haft en mera hedervärd älskare, ehuru hon utan tvifvel sett