Dagens Nyheter – 3 december 1872, sida 1

0 MM på henne. Men hennes förlägenhet varade blott ett ögonblick. — Vid Gud! ni skall aldrig kunna sägs, att ni funnit en fransk soldat sakna rättrådighet och sanningskärlok! utbrast hon. Jag hatar er, det är likgiltigt af hvilken orsak — nog af, jag gör det, fastän ni aldrig förorättat mig. Jag kom hit af två skäl, dels ville jag se er på nära håll — jag har hittills icke sett någon mensklig varelse, som varit lik er — och dels önskade jag såra, skymfa, håna er, så vidt det stode i min förmåga. Och ni låter mig icke göra detta... jag vet ej hvad det är hos er, som afväpnar mig. Under hela sitt lif hade den förnäma damer, oaktadt hon varit föremål för så mycket smicker, aldrig mottagit en sannare hyllning, än den som hennes vredgade fiendes sålunda uttalade beundran innebar. Hon smålog. — Mitt stackars barn, det är snarare någonting hos er sjelf — ett medfödt ädelmod —som icke tillåter er att vara så orättvis och så förmäten, som ni annars gerna skulle vilja vara... Cigarette gjorde en åtbörd af otålighet. — Pardieu! tala inte till mig med något slags medlidande, ty då skall ni genast på fullt allvar få erfara min Cförmätenhei4! Ni må . vara van att spela en herskarinnas roll öfverallt annorstädes, men mig kan ni ickeingifva någon fruktan, det föreäkrar jag er.