Dagens Nyheter – 3 december 1872, sida 1

-— DIA -— ögon för lifvet, medan de ännu hvila vid sin moders barm. Ni vet icke hvad detta mörker är. Det är natt — det är is — det är helvete! Venetia Corona suckade tungt; hennes eget if hade varit så fritt från allt hvad bekymmer heter, och marketenterskans med låg, betydelsefull röst utsagda ord, voro så vältaliga, så gripande. Hon yttrade emellertid: — Och ni åter vet icke huru många mörka moln undaänskymma det ljus, som ni afundas. Men jag har ju sagt, att det tjenar till intet att med er diskutera dessa frågor. Ni börjar med att hata en hel klass, utan utt sjelf rikligt veta hvarför; allt rättvist bedömande är möjligt för en person, som förblindas af hatet. Dm jag vore den ni anser mig för att vara, kulle jag naturligtvis helt kallt befalla er att emna mig; sedan ni på: ett så oartigt sätt trängt imitt tält. Men jag vill icke göra etta. Jag är säker om att hos bjeltinnan rån Zaraila finnes mycket annat af ädlare rt än denna illvilja, som hon visat mot en erson, hvilken aldrig kan hagjort henne ågot ondt; och jag tål hennes förolämpninar, emedan jag hoppas kunna väcka hennes ör tillfället slumrande rättskänsla. En dygd, om var så stark hos henne på middagen; an icke vara död vid nattens inbrott. Cigarette vände sig. bort för att icke möta en vänliga, forskande blick, som var fästad