Dagens Nyheter – 2 december 1872, sida 2

rand, framträdde dit redaktör Soålman och yttrade ungefär följande: I den svenska pressens namn lägger jag denna krans på Lars Johan Hiertas stofthydda, innan hon täc:es af grafvens mull. Denna symbol innebär ett djupt, innerligt och uppriktigt menadt tack ock farväl till den gamle publicisten, den mångbepröfvade, outtröttlige och hederskrönte fosterlandsvännen. Vi, som, tillhörande en yngre generation, nu röra oss på det offentliga ordets valplats och hvilkas åsigter och sträfvanden i många stycken kunna vara mycket skiljaktiga, vi äro dock fullkomligt ensa derom att i honom ära den gamle mästaren, som brutit väg för pressens utveckling i vårt land, den åldrige kämpen, som intill det sista aldrig tröttnade att deltaga i striden för det som han ansåg rätt och godt och samhällsgagneligt. Vi veta, att han under vett par årtionden, som inneburo en vigtig öfvergångsperiod för vårt sambällslif, utförde ett stort och vigtigt kall, genom att gifva den förnuftiga allmänna folkmeningen medvetande om sin kraft och derigenom väckelse till folklig sjelfverksamhet och folklig upplysning i fråga om allmänna angelägenheter. Vi veta, att han under denna tid utvecklade samt med skärpa och ihärdighet handhade en kritik på det offentliga lifvets område, hvilken visserligen, i och för sig betraktad, kan synas som någonting negativt, men som dock utgör ett vigtigt och nödvändigt förarbete, om det nya, lifskraftiga skall kunna bana sig väg öfver inrotade fördomar och utlefvade traditioner. Vi veta, att han, såsom rimligt och naturligt är, var ett barn af sin tid, af den tid, i hvilken han, hunnen till mannaålderns första mognad, inträdde på det offentliga lifvets vädjobana; men vi veta ock, att han just hade en märkvärdigt skarp blick för det godai tidena och med okufligt nit och outtröttligt intresse förde dess strid, särskildt i fråga om allt, som gick ut på att häfda, värna och utveckla de svagares och ringares rätt i samhället, äfvensom att han intill det sista egnade mycken uppmärksamhet och lifligt deltagande åt många af den allra nyaste tidens ider. Vi veta tillika, att han ioch för dessa sträfvanden hade och tillgodogjorde flere sällsynta egenskaper, såsom t. ex. dels den ovanliga förmågan af ett riktigt populärt och praktiskt, från lifvet hemtadt och för lifvet välberäknadt framställningssätt, dels också denna seghet och ihärdighet, som gjorde, att han icke tröttnade derför att ett resultat icke snart visade sig, utan höll i och kom tillbaka till samma sak ånyo, flere gånger, många gånger, så ofta och så länge som det behöfdes. Vi känna slutligen — och det tro vi, att hvar och en, hvilka meningar han än må omfatta, skall medgifva — att Lars Johan Hierta blef sig sjelf trogen allt intill slutet, att han satte sip högsta ära i den medborgerliga verksamheten, att han var alldeles oanfägtelig af flärden, fullkomligt otillgänglig för fåfängans lockelser, de måtte uppträda under hvilken form och gestalt som helst. Det tillhör en oväldig efterverld, som kan granska allt, oberörd af dagens strider, att angifva hans plats och betydelse ivår utvecklingshistoria. Men visst är det, att han sjelf med outplånliga drag inskrifvit sitt namn i vår kulturs häfder bland dem, som verkat i stort för det medborgerliga frihetslifvet och folkupplysningen. För oss, som haft den lyckan att känna honom närmare och personligen, mildras smärtan öfver hans bortgång genom erinringen om hans långa, ärorika dagsverke, genom tanken derpå, att så mycket, som han ifrat och nitälskat för, finnes genomfördt, och att han fick gå bort innan åldern hunnit lägga sin hand isande på hans bjerta och förlamande på hans tankekraft. För oss skall hans bild nu alltid kunna qvarstå liflig och trisk, med det milda och fina leende samt det oförvissneliga lynne af yngling, som voro hohom egendomliga. Och såsom den ädle bortgångnae icke var någon vän af den mörka tungsinntheten och och det dystra svårmodet, så kunna vi ock alla, äfven de som stått honom närmast, gå bort från denna graf med godt mod och gladt hopp, i medvetande derom, att han lefver i sina verk; att det bästa, som han verkat för här i verlden, icke skall kunna hämmas att hvad godt han uträttat, det består och att mycket af hvad han åtsått utan synlig frukt skall i en framtid bära skördar tiofaldt och hundradefaldt. Odlaren sår i mörka mullen