Dagens Nyheter – 2 december 1872, sida 1

oo VV korset, som lyste på hennes bröst, om hon till gengäld derför sluppit sammantriffa med denna qgvinna. — Åh! det skall jag nog säga er; svarade hon — och åter blef hon röd i ausigtet, ty hor stod i begrepp att uttala en osanning, något hvartill hon, med alla sina syudor, tldrig förr gjort sig skyldig, — Jag hawar er, min fru, derför att jag hatar ert stånd, er nation, ert lefaadssätt, ert aristokratiska öfvermod. Jag hatar er, för det att ni behandlar mina soldater som fattighjon, och för det ri hör till dessa menniskor, som sjelfva icke göra mera nytta här i verlden än fjäriln, som glänser i solskenet, men icke desto mindre lefva i öfverflöd på det fattiga folkets bekostnad. Hertiginnan åhörde dessa ord med ett leende, som högeligen besvärade det eljest så frimodiga barnet. I Venetia Coronas ögon syntes Cigarette förryckt, galen; men det var en galenskap som intresserade henne; hon hade genast märkt att armåns dotter icke hade ett vanligt sinnelag eller en vanlig begåfning. — Jag vill ej inlåta mig i någon di-kussion med er angående demokraternas principer och föreställningar, genmälde hon med en röst, som ljöd så förunderligt lugn-och kall i den uppretade Cigarettes öron. Jag skulle gikerligenlika htet kunna ändra era åsigter, som pi kan inverka på mina; och jag slösar aldrig med ord, Men jsg hörde er i deg göra anspråk