Dagens Nyheter – 29 november 1872, sida 1

-— Di mm När jägarekåren passerat, uppgaf Venetia en suck af lättnad, hvilken händelsevis observerades af Soerafen. .Denne spratt till och såg på henne. — Min älskling! utbrast han; mår ni icke väl? — Jo, fullkomligt. — Det ser inte så ut... Och så har ni alldeles glömt bort att peka på den der korporalen för mig. Äfven jag glömde bort honom. — Han rider der — det är den andre i tionde ledet härifrån. Hennes broder blickade åt det anvisade hållet; men det var för sent. — Han är längre än de öfriga, sade han; det är allt hvad jag kan se numera, när han vänder ryggen hit. Men jag skall söka upp honom sedan, då... — Gör inte det! — Och hvarför inte? Det var ju ni sjelf som fästade min uppmärksamhet på honom och bad mig... — Anse mig nyckfull och ombytlig, ifall ni så vill. Men lofva mig att icke fråga efter eller uppsöka -honom .. . — Men låt mig då veta orsaken till denna omkastning!.,.. En man, gom vid Zaraila... -— Gör detsamma. Ni bör akta er för, att man skall komma att säga det ni på min begäran gjort er underrättad om hvad som rörer denna man. UNDER SKILDA FANOR. 85.