Dagens Nyheter – 28 november 1872, sida 2

— UUSEK hörde knappast marskalkens röst, då han sade till henne i vänlig ton: — Var lugb, mitt barn. Victors rättmätiga anspråk på kejsardömets erkänsla äro icke glömda, ehuru vi förbehålla oss sjelfva a.t bestämma tiden, dådenna tacksamhetsskula skall betalas. Ännu har ingen troget tjenat kejsaren, utan att bli belönad derför. Hvad er sjelf beträffar, så bär ert riddarekors med stelthet. Fästadt vid ert bröst, lyser det invid ett hjerta, som icke allenast är det tappraste utan äfven det ädelmodigaste inom hela denna här. Hittills hade väl ingen fått höra så hjertliga ord af den fruktade fältherren, hvilken i allmänbet uttryckte sig kort och sträft samt heldre belönade sina män för deras välförhållande i kriget med ett fat konjak än med granna och prisande ord. Men icke desto mindre lyckades det honom ej att väcka någon synnerlig glädje och förtjusning hos Cigarette. Hon kände att hertiginnans stolta blick hvilade på henne; och just derför tyckte hon nu, likasom hon tyckt :en gång förut, att hon sjelf var så simpel, så rå, så obildad, så föga behaglig, så oqvinlig. Ingenting annat här i verlden, förutom denna förnäma dams ögon, hade makt att på detta sätt förödmjuka Fanans lilla väninna samt hos henne väcka tanken på att hon saknade något, som hon aldrig kunde förvärfva sig, och som dock utgjorde qvinnans skönaste prydnad.