Dagens Nyheter – 28 november 1872, sida 1

En viss dyster aning om att hennes ålderdom måste bli mörk och sorglig, sedan alla dessa yttre behag, som endast ungdomen förlänar, efterhand försvunnit, utan att ersättas af den väsendets elegans och finhet, den vettets och intelligensens polityr, som hos andra äldre qvinnor öfverskyler bristen på poesi och kroppslig skönhet, vaknade hos henne i donna stund, då hon firade sitt lifs skönaste triumf. Äfven hon, den rena oskyldiga varelsen, var usderkastad ödets stränga dom, som gäller för alla dödliga, och enligt hvilken hvarje ärelystnad skall straffas med att blifva gäckad, om icke förr, så i det ögonblick då dess mål uppnås. Hon såg helt bedröfvad ut, när hon på öfligt sätt helsade marskalken och långsamt red tillbaka till sin plats i ledet. Hon tycktes knappast märka att all kamraterna skyldrade gevär för henne och att allas ansigten uttryckte hängifvenhet, glädje och beundran, under det att deras blickar voro fästade på korset som glänste på hennes bröst. Åter lät en artillerisalfva höra sig. Trummorna smattrade och musiken uppstämde en krigsmarsch. Detta var det paradis, om hvilket hon drömt, det var den hyllning af armån, som hon städse eftersträfvat; hon upplefde sålunda nu denna högtidliga stund, under hvilken hon föreställt sig att hon redan här på jorden skulle kommå att erfara någonting liknande saligheten i