Dagens Nyheter – 27 november 1872, sida 1

UU — ingen som såg henne i denna stund, kunde sedan någonsin förgäta hennes min, blick och ansigtsspel, sådana dessa nu voro. En hög, en gudomlig tanke hade vaknat hos henne; nu då hon njöt denna af oss förut omtalade sällhet, som faller endast på få dödligas lott, nu då hon nått målet för sin ungdoms sträfvan, nu då hon firade en triutnf, som alltid utgjort ämnet för hennes ljufvaste drömmar, nu hörde hon ur djupet af sittinre en vördad stämma, som manade henne till alt — uppoffra sig. Det var hennos bättre jag som talade, och hon lydde. Hon förde handen till korset, som hon redan bar på bröstet, efter att så länge ha burit i sitt hjerta det goda och ädla, hvaraf korset var en symbol, och sedan hon åter lösgjort detsamma, räckte hon det åt den höge fältherren. — Hörsr marskalk, sade hon, detta är icke för mig. — Är det icke för er? Kejsaren har ju tillerkänt er denna utmärkelse, och... Cigarette helsade med den venstra handen, under det hon fortfarande räckte honom dekorationen med den högra. — Korset är icke för mig, så länge jag orättvist bär detsamma. — Orättvist! Hvad menar ni? Mitt barn, ni telar besynnerligt, Kejsarens belöningar vinnas icke lätt,