Dagens Nyheter – 27 november 1872, sida 1

— UUVU -—nade hon plötsligt, hennes stora ögon fylldes af tårar, och hennes läppar, på hvilka löjet oljest så gerna spelade, syntes darra af rörelse. Sällan har väl någon menniskas glädje varit innerligare än den hon nu erfor, men vemod blandade sig deri. Hon upplyftade sitt hufvud och hela den outsägliga kärlek hon hyste för sitt land och sitt folk uttalade hon med melodisk stämma i dessa få ord: — Fransmän! — hvad jag gjort, det var ingenting! Se der allt hvad hon sade. Och dermed yttrade hon gig likaväl till den yngste bland soldaterna som till den kejserlige marskalken. SFransmän! denna titel gjorde dem alla lika i hennes ögon; hvem helst som med heder bar densamma åtnjöt hennes högaktning och var dyrbar för hennes bjerta; och då hon svarade att det, för hvars skull de bevisade henne så mycken ära, var ingenting, utsade hon endast hvad hon sjelf ansåg för den enkla, rena sanningen. Hon skulle ha tyckt det vara ingentingX att underkasta sig hvilken plågsam död som helst, om blott det skedde för Frankrikes ära och väl. Och nu såg hon sig omkring, öfverskådande denna otaliga massa af krigare, som bragte henne sin hyllning. Derunder afspoglade hennes sköna anlete alla de höga, ädla känslor som i detta högtidliga ögonblick rörde sig i hennes ungdomliga bröst, det var som om en gloria omstrålat hennes hvita, allvarliga panna;