Dagens Nyheter – 25 november 1872, sida 1

An VR VES Oo TR Genom fönstret varseblefvo de på afstånd trenne ryttare, som nalkades eskorterade af en trupp spahis; hon spratt häftigt till och ropade åt Cecil: — Det är Philip, han kommer från ert läger för att hemta mig. Cecil ansträngde sina ögon för att kunna se ryttarnes anletsdrag. — Ack, Gud! Jag kan icke möta honom — jag har icke styrka dertill; Ni vet icke... — Jag vet, huru innerligt han höll af er. — Icke mer än jag håller af honom! Men jag kan icke — jag vågar icke... För himlens skull, lofva mig att aldrig för honom yppa min tillvaro! — Jag lofvar att tiga, till dess ni berättigar mig att tala. — Och ni kan ännu tro mig vara oskyldig, oaktadt. allt hvad ni hört? Hon räckte honom åter sina båda händer, svarande: — Jag tror det, ty jag vet, hurudan ni en gång var. Stora, brännheta tårar föllo på hennes händer, då han lutade sig öfver dem. — Gud välsigne er! Ni var en engel mot mig i er barndom; såsom qvinna bereder ni mig den enda glädje jag erfarit alltsedan den dag då jag sist såg er. Vi skola bli vidt åtskilda för alltid; — får jag besöka er ännu en gång?