Dagens Nyheter – 25 november 1872, sida 1

— 644 — och hvilkens leende, hvilkens skönhet, hvilkens kärlek möjligen skuile ha vunnits af honem sjelf i framtiden, om hån blett kunnat göra sin arfserätt gällande. — Ni begär hvad som det ej står i min makt att gifva, svarade hon i enton af djupaste bedröfvelse. Kom ihåg, jag kände er så väl i min barndom, och ni är så Kär för honom, som jag håller mest af här på jorden. Det blir mig icke möjligt att glömma ett sådant möte som detta. Tystnad kan ni naturligtvis ålägga mig, ifall ni nödvändigt vill det; men... — Jag ålögger er ingenting; men jag bönfaller hos er, att ni måtte bevara min hemlighet. Det är den enda välgerning ni kan bevisa mig. För Guds skull, nämn aldrig ett ord derom till er bror eller till min. — Har ni då så föga förtroende till Philips vänskap? — Nej; orsaken är tvärtom den att jag har ett alltför stort förtroende dertill. — Men... jag förstår icke... — Jag skulle endast tillskynda honom en fruktlös smärta. Om ni håller af honom, om ni tycker synd om mig, så bed till Gud, att han och jag aldrig måtte mötas! — Men hvarför? ... Om detta hinder, som skiljer er från lyckan, kunde bli undanröjdt . . . — Det kan det aldrig bli. Venetia hade varit van att ständigt bli åtlydd, att se alla svårigheter försvinna, som