Dagens Nyheter – 25 november 1872, sida 1

RR under och utgjorde metivet för det mödosamma, glädjelösa lif han här förde. — Får jag icke tala om det för någon? utbrast hon, Huru! Icke ens för Philip, er äldste vän? Ah, var gäker om att, huru mycket än skenet må vara mot er, har han aldrig ett ögonblick misstänkt er. — Jag tror det. Och dock — allt hvad ni kan göra för mig, allt hvad jag ber er om är att städse förtiga att vi här träffat mig. I dag har en händelse föranledt mig att bryta ett löfte, som jag alltid ämnat hålla heligt. När ni kände igen mig, kunde jag ej förneka mig sjelf, jag kunde icke ljuga för er; men för Guds skull, låt ingen menniska veta hvad som i dag förefallit mellan oss. — Men hvarför? återtog hon. Hvarför?... Denna anklagelse hvilar ännu öfver er och ni kan icke bevisa .dess falskhet, säger ni; men hvarför framträder ni icke inför verlden och förklarar högtidligt för alla, hvad ni nu förklarat för mig, samt tager i besittning den titel och förmögenhet, son äro era lagliga tillhörigheter? Om ni blifvit orättvist anklagad, måste det väl finnas någon annan, som är den verklige brottslingen; och om... — Bäg inte mera, jag bönfaller er derom. Glöm att jag någonsin nämnt för er att jag är oskyldig! utplåna mitt minne ur er själ; tänk på mig såsom vore jag död... Jag har ju varit det nu i så många år, ända till dess UNDER SKILDA FANOR. LIN