Dagens Nyheter – 23 november 1872, sida 2

-—635 — att genast skilja derifrån — det ljufvya medvetandet att hon nu såg i honom en jemnlike och behandlade honom såsom sådan. Henneg röst och blick, då hon talade till honom, hade ett helt annat uttryck än förr, och hennes leende var vänskapligt, icke nedlåtande. Hon bevakade honom med allvarliga, undrande, medlidgeamma ögon; dock bodde i djupet af hennes hjerta en liflig tillfredsställelse. Hon hade aldrig förgätit den man, hvilken hon som ett oskyldigt barn erbjudit sina napoleondorer; hon var glad öfver att han ännu lefde, ty det föll henne aldrig in, att icke hennes broder, som höll så innerligt af honom, skulle lyckas återföra honom till de kretsar, hvilkas prydnad han en gång varit. Om något brott, gom han skulle ha begått, hade hon aldrig hört talas. — Hvad är det ni fruktar af Philip? frågade hon honom efter en stnnd, sedan hon förgäfves väntat att han skulle bryta tystnaden. Ni minnes honom icke riktigt, om ni tror att någon annan känsla än glädje skall intaga hans hjerta, då han får veta att ni ännu lefver. Ni anar kanske ej, huru dyrt ert minne är för honom . .. Han afbröt henne helt tvärt. — Tala inte så — eller ni dödar mig!..Ack! det är ju blott några dagar seden jag flydde från lägret, såsom menniskor fly för pesten, emedan jag såg hans ansigte vid en