-— 040 mm honom sina båda händer med en vältalig och obeskrifligt behagfull åtbörd. — Ni är oskyldig, hvilken omständighet än må ha föranledt er att handla så gom ni handlat, och huru befogad den misstanke än må synas, som uppkommit mot er. Så förhåller det sig ju? Han böjde sig ned öfver hennes händer, när han fattade dem. I detta ögonblick förlorade hans dom hälften af sin bitterhet; hon trodde honom åtminstone om godt. Men hans ansigte var dödsblekt. Han upplyftade åter sitt hufvud och såg henne i ögonen, hvarvid hon ofrivilligt måste tillsluta dessa, ty de fylldes med tårar. Hon kände att, huru länge hon än komme att lefva, skulle hon aldrig kunna förgäta denna blick. — Jag var oskyldig, sade han; men ingen kunde tro det då, och icke heller nu lärer någon vilja göra det. Fråga mig ej mera; sök sjelf att ha förtroende till min heder, om ni kan — Gud skall veta, hvilken dyrbar lindring detta är för mig... Men låt mig uppfylla mitt ödes bud och omtala icke för någon dödlig hvad jag nu sagt er. Stora tårar glänste i hennes ögon och förblindade henne, medan hon lyssnade. Äfven under det första intrycket af underrättelsen om orsaken till hans landsflykt kände hon instinktmessigt, likasom Fanans väninna hade gjort, att någon stor uppoffring gömde sig