nog usel att göra sig skyldig till den föraktliga och vanärande -bandling, hvarför han var anklagad, då han så plötsligt försvann från alla dem som i ungdomen utgjort hans omgifning. Stora svettdroppar runno utför hans panna; hela hans inre menniska uppreste sig mot detta grymma öde, som på hbaffs anlete tryckt brottets prägel, fastän han intet brott begått; han var färdig att tillropa henne sanningen med ett förkrossadt hjertas hela vältalighet. Men medelst en ytterlig ansträngning lade han band på sina upprörda känslor. Han upplyftade sitt hufvud och talade sakta och mycket lugnt; dock förmärkte hon en viss darrning i hans röst. — Låtom oss ej vidare orda om mig, sade han. Mitt lif är nu en gång sådant det är och kan icke vara annorlunda. Berätta mig i stället er egen historia — ni är icke längre lady Venetia? Ni har varit gift och blifvit enka, säger man? — Ja, mitt äktenskap varade blott en timme... Men det är om er: sjelf. jag vill veta något. Hvarför har ni låtit verlden och, framför allt, hvarför har ni låtit oss tänka att ni för längesedan dött? Jag var inte så ung när vi sist sågo hvarandra att jag ej väl kommer ihåg, huru alla menniskor tyckte om er. Hade man lemnat henne i okunnighet om den anklagelse, som vidlådde honom, då han UNDER SKILDA FAROR: sö.