Dagens Nyheter – 22 november 1872, sida 2

-— 040 — nu icke längre vägra er den belöning, hvaraf ni gjort er så väl förtjent? — Det är mig nästan likgiltigt, min fru, om man belönar mig eller icke. — Likgiltigt! Hvad menar ni? : — Jag menar, att mitt öde är afgjordt. Om jag blir kapten eller får nöja mig med korporalsgraden, det kan ingenting inverka på... — På hvad? Befordran är ju alltid målet för hvarje goldats ärelystnad. Ett leende öfverfor hans ansigte. — Jag har ingen ärelystnad, min fru ,.. eller rättare sagdt, om jag har en sådan, kan den ej tillfredsställas genom ett par epåletter. — Ah! jag förstår er. Belöningarne stå icke inom alla armå6er i ett rimligt förhållande till de tjenster, som föranleda dem. Ni och era män lära, efter hvad man sagt mig, ha kämpat gåsom hjeltar vid Zaraila och äfven lyckats bibehålla en position, som eljest ovilkorligen skulle ha måst öfvergifvas. — Vi gjorde vår pligt — intet vidare. — Nåja! men är icke just detta någonting sällsynt bland menniskor? — Icke bland krigare, min fru. — Ni tror således att hvarje soldat i ett regemente . besjälas af de ädlaste, de mest ovgennyttiga afsigtor? -— Det vill jag icke säga. Blott alltför ofta göra vederbörande hvad de kunna, för att förstöra den goda andan inom kåren. Men jag tror i alla fall att hos hvarje sann soldat