Dagens Nyheter – 22 november 1872, sida 1

-— DJ4 -— han skall bli, då han erfar att hans käraste vän ännu är i lifvet! Men hvarför — hvarför har ni lemnat honom i okunnighet om ert öde? Ifall ni ock ville vara död för hela den öfriga verlden, så borde ni väl ändock Ba lefvat för honom. Han iakttog fortfarande samma envisa tystnad. Sanningen kunde han icke. yppa, och han ville ej ljuga. Hon såg på honom, väntande ett svar; men då hon icke fick något sådant, tog hon ånyo till orda: — Herr Cecil, sade hon, jag har gissat rätt. Jag märkte att ni förut varit något helt annat än en fransk korporal, jag kände att vi i allt, utom i samhällsställning, voro hvarandras jemnlikar. Men hvarför har ni dömt er till ett sådant lif af ständiga förödmjukelser och umbäranden? Äfven såsom simpel soldat har ni lefvat och handlat värdigt en ädling; men hela denna tillvaro måste vara en ständig törtyr för er? Jag ming så väl, hurudan ni var i fordna dagar — så väl, att jag icke kan annat än undra öfver att vi ej förr känt igen hvarandra. Han satte sig ned bredvid henne på en låg stol och lutade för en kort stund hufvudet mot sina händer. Han visste att han måste låta denna qvinna — som han älskade, och hvilken kände honom gedan sin barndom samt mindes huru han då var omtyckt och uppburen af allt förnämt folk i deras gemensamma hemland — tro att han verkligen varit