Dagens Nyheter – 22 november 1872, sida 1

oo SSV on grad hennes beundran och medlidande. Och ehuru Cecil talade föga om sig, sjelf, kände hon, tack vare en af dessa aningar, som sympatien skänker, att berättaren lidit ännu mera än den kamrat, hvilkens graf han nyss bäddat. När han slutat tala, inträdde en långvarig tystnad; han hade nästan alldeles glömt bort hennes närvaro, under det att hans tankar sysselsatte sig med den aflidne, hvars karakter och öden han skildrat för henne. Hon satt tankspridd och lekte med hans bonbonnidre. Händelsen gjorde att hennes fingrar vidrörde den lilla fjeder, som höll till locket, hvarvid detta sprang upp och kedjan och ringen föllo i hennes knä. Och i detsamma varseblef hon å lockets insida ett namn i röda bokstäfver. Det var namnet Venetia. Hon spratt häftigt till, och en mörk rodnad uppsteg på hennes kinder. Hon betraktade den lilla asken närmare, hvarefter hon hastigt vände om hufvudet och fästade sin blick på körporalen. — Hvarifrån har ni fått denna? frågade hon, — Kedjan, min fru? Den hade. fallit i vattnet... — Kedjan! Nej, jsg menar icke den, utan asken ? — Den fick jag för många år sedan. — Och af hvem? — Af ett barn, min fru. Hennes förtjusande angsigte, om hvilket den