Dagens Nyheter – 22 november 1872, sida 1

kroppen i säkerhet att:hån-sjelf nedföll sanslös vid sin hitkomst. — Ni öfverskattar värdet af denna handling. Jag stod till den. aflidne i en alltför stor tacksanrihetsykuld för att em dylik väntjenst skille kunna... — Ni! Var det ni? — Ja, min fru, Och min hädangångne kamrat hade tusen gånger mera af denna ädelhet, som ni prisat, än jag. — Ah! berätta något om honom. Hon sade endast detta; men han förmärkte i hennes klara ögon ett mildt allvar, en djup beärtfyelse, som voro betydelsefullare än många ord. De, som påstodo att hon var hjertlös, beljögo henne; ehuru hon sjelf aldrig erfarit någon , bitter sorg, kunde hon deltaga varmt i ändras lidanden. Han lydde nu hennes befallniäg och berättade i korta, enkla ordalag Råkes historia, hvarvid hans röst ofta darrade af rörelse. Det var en djup melankoli och en sällsam skönhet, som utmärkte denna okonstlade berättelse, omtalad af den sörjande vännen i ett litet tyst och temligen mörkt rum på härberget i öknen, dit solens strålar endast sparsamt inträngde, förgyllande de sköna lockar, som prydde åhörarinnans stolta hufvud. Hennes ansigte blef allt blekare, under det hon lyssnade, och de strålande ögonen fuktades af tårar; denna omedvetna heroism, denna död midt i vildmarkens ödslighet väckteihög