Dagens Nyheter – 22 november 1872, sida 1

020 stämma, som alltid så behagligt smekte hans öra, yttrade hon: — Ni har hittat-min kedja, förmodar jag? Den tappades under ridten i går. Jag tackar er hjertligt för det ni haft godheten tags vara på densamma, Hon visste, att hon endast kunde tacka honom med ord, såsom hade han varit en jermnlike, hvilken gjort henne denna lilla tjenst. — Det är jag som bör vara tacksam mot ödet för det jag kommit i tillfälle att på något sätt vara er nyttig. Han talade mycket sakta, och dock darrade hans röst; han tänkte icke på den dyrbara prydnaden, som han stod i begrepp att återlemna fill dess egerinna, utan på fädernearfvet, hvilket han för alltid afsagt sig, men som, i fall han nu varit i besittning deraf, skulle ha gifvit honom rättighet att helt annorlunda tilltala och bemöta denna ädla qvinna, som ofrivilligt vunnit hans kärlek. — Er kedja är här, fru hertiginna, yttrade han, i det han framtog den lilla bonbonnidren. Men den har gått sönder, märkte jag till min ledsnad, Hon räckte fram handen och fattade asken; utan att för ögonblicket gifva akt på denna, anvisade hon honom en stol och sade: — Ni har deltagit i en förfärlig drabbning gedan jag sist såg er. Händelserna vid Zaraila ha väckt stort uppseende. Säkerligen kan man UNDER SKILDA VFÅNOR, 79.