Dagens Nyheter – 20 november 1872, sida 2

han hittills hyst hsde gällt honom sjelf, gällt hans eget öde; och äfven i denna stund, då han uppträdt bönfallande och ångerfull; hade en sjelfvisk tanke företrädesvis sysselsatt hans bjerna — tanken på huruvida verlden och dess domare skulle tro Cecil; om denne nu gåfve tillkänna sin oskuld och gjorde anspråk på att komma i åtnjutande af sin förstfödslorätt. Cecil förblef åter tyst; han kom ihåg denne soldat, på hvilkens nyss bäddade graf han stod, och som visat sig vara trofastare än någonsin en medlem af hans förnäma slägt eller stånd. Hans hjerta var fullt. Otacksamheten och lågsintheten hos den, för hvilkens skull han sjelf frivilligt fördrog alla lidanden och försakelser, smärtade honom grymt. Endast för ett par-dagar sedan hade han ännu en gång fått återse sin käre ungdemsväns ansigte — en större uppoffring än att afstå rikedom, namn, arf och verldens hyllning var det i sanning att nödgas låta denne kamrat från lyckans och glädjens dagar fortfarande tro att han var död efter att ha begått ett vanärande dåd. Hans broder gjönk ned på grafkullen, och sittande framlutad med hufvudet hvilande mot armen, hördes han snyfta. Tiden hade icke förändrat honom mycket; den hade endast gjort honom ännu hegärligare efter lifvets nöjen och menniskorg pris, ännu mera fruktande brist och mödor samt verldens förakt.