Dagens Nyheter – 20 november 1872, sida 1

-— DIO Likasom han redan i sin ynglingaålder varit i stånd till att förnedra sig djupt för att vinna hvad han åstundade och undvika hvad som syntes honom svårt, förskräckligt att utstå, likaså kunde han nu, såsom man, för samma ändamål göra sig skyldig till hvilket bedrägeri eller hvilken svaghet som helst. Han tillhörde deesa naturer som, ehuru de ingalunda hysa kärlek till det onda för det ondas egen skull, dock icke rygga tillbaka för någon usel handling, hvarigenom de kunna undgå att bli bestraffade för sina svagheter. Och nu, då han mött denne btoder, om hvilken han i tolf års tid trott att han måste uppetiga ur sin graf för att kunna anklaga honom, förlorade han genast all kraft, och en enda känsla bemäktigade sig honom — begäret att till hvilket pris som helst bli räddad. Cecils broderliga tillgifvenhet för Berzeley var ännu icke död; den hade till och med förblifvit alldeles: oförminskad; men starkare än denna naturliga böjelse var dock hans harm öfver den vanära som drabbat hans ätt; det grämde honom att se och tänka på derne ovärdige ättling af hans stolta familj, på denne pultron, hvilken, utan att sjelf märka sin egen uselhet, lefvat nöjd och glad, så länge ett sken af heder skyddade honom, och som nu, när han stod blottad inför sin äldre broder, inför sitt offer, endast fasade för möjligheten att nödgas lida det straff, som borde vara en ovilkorlig följd af hans brott.