Dagens Nyheter – 20 november 1872, sida 1

. samma gång sade honom hans samvete att an skulle handla ytterst föraktligt, om han varstannade på sin ädle broders plats och yrtfarande läte denne lida för hans skull, bdan han nu upptäckt att han icke var död. — Bertie — Bertie! stammade han — och Cecil hörde sitt ungdomsnamn nämnas, lingade detta sällsamt i hans öron och kom onom att glömma ellt utom att han ännu en ng i sitt lif hade framför sig en medlem af gin t vid min gjäls salighet, jag har aldrig tviflat å sanningen af berättelsen om er död. Ingen enniska gjorde det. Hela verlden har trott t ni för alltid lemnat det jordiska. Om jag tat att ni lefde, skulle jag ha sagt öppet ör ella att ni var oskyldig; jag skulle... g skulle ha talat om för dem, huru jag förlskat er väns namn och ert eget, då jag r så förtviflad, att jag knappt visste hvad g gjorde. Men man sade att ni omkommit h jag tyckte då... jag tyckte då att det ke var värdt att röra i saken; ty jag skulle rigenom ha krossat min fars hjerta. Gud elpe mig! jag var feg. Han talade sannt; Kan var feg, och det hade n alltid varit. Häri låg hela orsaken till hans J1, till hans svaghet, till hans brott och hans acksamhet. Cecil visste alltför väl, att sann cksamhet aldrig kan finnas der en krass egoism der; dock var ett oändligt medlidande blandt med den harm, som han nu erfor. Han rtfor att tiga; sorgen öfver den fläck, som