Dagens Nyheter – 19 november 1872, sida 2

namn framhyiskas — det namn han sjolf bar i sin flydda ungdom. Han sprang upp, och seende sig omkring i månskenet, varseblef han ännu en gång sin broders ansigte, dödsblekt och afspeglunde en ångestfull räddsla. Fö.ställning var icke längre möjlig; den yngre mannen visste att den äldre lefde, visste det med fullkomlig säkerhet, så att inga bevis vidare behöfdes, så att intet rum för hopp eller fruktan mera kunde finnas. Ett par ögonblick förgingo, utan att någondera af dem sado ett ord. En flod af oräkneliga minnen öfversvämmade dem begge. De kände igen hvarandra — härmed var allt förklaradt. , Cecil bröt först tystnadev. Han trädde hastigt fram till brodern, och hans hand föll tung på dennes axel då han yttrade: — Har ni lefvat obrottsligt sedan? Frågan var tvär och bestämd såsom en domares.. Brodern darrade. i alla lemmar, då Cecil vidrörde honom; och han betäckto sitt ansigto med sina händer. — Ja, och Gud är mitt vittno att jag talar sanning! svarade han. Men ni — ni — man sade att ni var död! Cecils hand föll från hans axel. I de få ord brodern yttrat låg något som sårade honom djupare än hvilken arabisk sabel som helst skulle ha förmått; det var sjelfva den ton af felslaget hopp, hvarmed de uttalats,