Dagens Nyheter – 19 november 1872, sida 1

VV VW — Jag är död, sado han, död för verlden och för er. Den som bar ätten Royallieus titel, gömde åter sitt ansigte i sina händer. — Huru har då ni lefvat? hviskade han härvid med hes stämma. — Hederligt. Må denna upplysning vara nog ...: Och ni? Den andre kastade på honom en blick, tiggande om medlidande — det var den gamla fruktande, bedjande blicken, som Cecil så ofta funnit hos gossen, och hvilken nu återfanns hos mannen. — Också jag har iakttagit hederns bud; jag svär det! Blott ett brott har jag begått, det var mitt första och mitt sista. Och ni har burit hela straffet derför, hela vanäran . Gode Gud, hvad kan jag väl säga? I Ett sådant ädelmod, en sådan sjelfuppoffring .: Berk skulle na ha sagt nog, mer än nog, för att tillfredsställa den, söm för hans skull förlorat allt, om blött i hans rösticke spårats någon fruktan, utan endast kärlek. Men det märktes alltför tydligt att han ännu tänkte uteslutande på sig sjelf. Under det att broderns. ädla handlingssätt icke kunde annat än imponera på honom och väcka hans beundran, var det dock företrädesvis tenken på hans egen fsra som upptog hans själ i denna återseondets stund; då han nyss blifvit förvissad om att den man, som han trott vara död, ännu