Dagens Nyheter – 18 november 1872, sida 2

en stilla tillflyktsort för den döende vännen. Han hade sett hundratals kamrater stupa, han hade bevittnat lidanden af alla slag; men ehuru sålunda härdad, erfor han nu en smärta, en förtviflan, som han omöjligen förmådde beherrska. Det dagades alltmera, men orkanen hade icke aftagit. Den nordliga vinden rasade med ovanlig våldsamhet, medförande den ena häftiga regnskuren efter den andra. TI hela vida verlden fanns väl iogen ödsligare plats än denna, der Cecil nu satt vid den sårade Rakes sida, oförmögen att på ringaste sätt bjelpa honom. Han var emellertid fast besluten att, hvad än måtte hända, icke i den sista stunden öfvergifva denne vän, som förblifvit honom trogen in i döden. Vid det svaga dagsljuset kunde han nu se huru blodet rann ur det väldiga sår, der spjutändan ännu satt qvar; han kunde se det bleka hufvudet, som han lyftat upp i sitt knä, och hvars gula nordiska lockar, trots öknens brännande sol, icke mörknat, samt Rakes matta ögon, som logo hjertligt då de blickade upp mot höbom. — Jag har aldrig förr velat låta er taga mig i handen, sir, såde den döende; men gör det. nu — vill ni? — medan jag ännu kan Be er. Cecil omfattade hårdt hans hand och höll den länge i sin, Det var ett stumt, ett innerligt farväl, uttrycksfullare än alla ord.