Dagens Nyheter – 18 november 1872, sida 1

Vinden och sandhvirflarne piskade hans ansigte; vägen var läng och tröttsam, och faror hotade honom från alla sidor. Men han visste af intet, kände och. såg intet, utom dessa välbekanta anletsdrag, som blifvit på ett så förunderligt sätt förvandlade af den gloria, hvarmed döden omgifvit dem. XXIX. Vägen fortsattes; stormen pågick oafbrutet. När ytterligare några mil voro tillryggalagda, visade det sig att det var i det närmaste slut med hästens krafter; han förmådde icke längre bära en så tung börda; Cecil steg då ur sadeln och gick sedan till fots, ledande djuret vid tygeln, hvärvid ham likväl fortfarande uppbar den liflöse ryttarens hufvud. Ett par tre gånger var tröttheten nära att öfverväldiga honom; det susade i hans öron, det svartnade för hans ögon och han förlorade för en kort stund allt medvetande; men han samlade åter all sin styrka, repade mod och vandrade vidare framåt, fullt besluten att icke drka under och lemna åt gamarne det röf, på hvilket de redan kastat sina lystna blickar. Ännu var han svag efter de sår han erhöll vid Zaraila; och han hade äfven blifvit medtagen genom skärmytslingen under den sgistförflutna natten; men icke desto mindre lät han sig icke besegrs af frestelsen att lägga