Dagens Nyheter – 18 november 1872, sida 1

-— 597 — Hans röst blef allt svagare, och de sista orden voro knappt hörbära. Han låg sedan länge alldeles stilla med hufvudet lutadt mot husbohdens knä. Under den långvariga tystnad som nu inträdde, lade sig småningoni stormen och solen gick upp. I derna stillhet, som följde på orkanen, syntes döden fasansfullare än någonsin på slagfältet och i stridstumultet, ehuru den der plägar skörda så talrika offer. Allt som omgaf den lilla gruppen — de båda soldaterna, den Jefvande och den döende, samt hästen som stod orörlig och bedröfvad bredvid dem — var så ödsligt, så tomt, så kallt, så dystert. De mäktiga känslor, som besjälade dessa män, hängifvenheten hos den ene och tacksamheten hog den andre, förmådde här intet; Rake förblödde, hans lifskraft flydde, och Cecil kunde icke rädda honom. De fordom så eldiga ögonen, hvilka redan voro höljda af dödens dimmor, sökte ännu en gång med sitt gamla trofasta uttryck det kära ansigte, som de snart aldrig mera skulle kunna ge. — Vill vi nu göga mig, sir?... Jag har aldrig frågat er, och jag skulle icke heller ha gjort det, om jag fått lefva... men nu i sista minuten af min tillvaro... säg mig: ni har ju icke begått det felsteg, för hvilket ni utstår ett så grymt straff? — Gud är mitt vittne att jag är oskyldig,