Dagens Nyheter – 18 november 1872, sida 1

— 596 — Hastigt ljusnade Rakes anlete, och han hviskade under det att ett vemodsfullt löje spelade på hans läppar: —:;Det var en tid, sir, då: jag brukade drömma om huru ni en vacker dag, då jag uträttat någonting stort och bra; och då ni sjelf blifvit återinsatt i den höga ställning, som tillkommer er, inför hela armån skulle öfverlemna åt mig Hederslegionens kors, sägande åt soldaterna ungefär så här: CHan har varit en oregerlig sälle och ansetts duga till intet; men en förtjenst har han haft, han har förblifvit mig trogen, och just denna trohet har fört honom in på en bättre väg, så att jag nu inte blyges att kalla honom min vän: Se der min skönaste dröm, min ärelystnads mål; men. den -drömmen slog inte in och deröfver må jag ej klaga... Det är nog bäst som det är... Om ni nu bara vore frisk och sund i lägret... — 0, Gud! tala inte så. Jag är ej värd att ni tänker på mig nu, jag förtjenar icke en sådan kärlek som er. — Jo, sir, ni förtjenar den. När ni tog vård om mig, var jag just på god väg till galgen ... Jag har er att tacka för allt, herr Cocil:;.. Om jag blott fått se er homma igen, lycklig och ärad såsom fordom, så skulle jag ha dött glad ... Men ni skall komma tillbaka en dag, jag känner det i mitt hjerta, och då skall. ni: helsa Skogskungen att jag aldrig glömt honom.