Dagens Nyheter – 18 november 1872, sida 1

Då passade jag på medan jag ännu hade förmåga att draga åt mig tyglarne, så att hästen stannade, och steg helt tyst ur sadeln. Jag hoppades att ni ej skulle sakna mig, och jag var så glad öfver att ni inte straxt märkte att jag blef efter... Han tystnade; det kostade alltför mycket på honom att tala vidare. Emellertid framgick tydligt af hvad han sagt, att han lagt sig ned i afsigt att ensam och öfvergifven midt i ödemarken utandas gin sista suck. Han hade icke velat att Cecil skulle för hans skull bli uppehållen och sålunda, som han tyckte, onödigtvis utsättas för ytterligare faror. En bitter sorg intog Cecil under det han lyssnade till denna berättelse; han gjorde sig icke längre några förhoppningar; han kände i sitt hjerta att denne man, denne hängifne vän, som för honom uppoffrat allt, var för alltid förlorad för honom, och att detta bedröfliga slut var den enda belöning det grymma ödet hade att gifva för en trohet, som aldrig förnekat gig. — Sör) inte öfver mig, sir, hviskade Rake, försökande att resa gig upp för att bättre kunna 8e sin herres ansigte. Min död skulle ju i alla fall komma förr eller sednnre... Och jeg har inga plågor — som förtjena att talas om. Lemna mig, herr Cecil — lemna mig för Guds skull och rädda er sjelf! — Har ni någonsin lemnat mig i nödens stund? UNDER SKILDA FANOB23.