Dagens Nyheter – 16 november 1872, sida 1

oo UV nedslagit deras mod; de voro fortfarande under vapen, mördande, brännande och sköflande hvarhelst de ansågo sig derigenom kunna göra sin fiende något ondt. Varnade af erfarenheten aktade de sig för att möta fransmännen i öppen strid och leverera afgörande bataljer. I stället begagnade de alla tillfällen att skada fienden, när det lät sig göra utan någon större risk för dem sjelfva. De kunde bli drifna långt in i landet, de kunde bli decimerade och efter långvarig förföljelse i det närmaste utrotade, men de kunde aldrig bli besegrade. Nu funnos de spridda öfverallt i dessa nejder; i hvarje bergpass, i hvarje håla kunde man påträffa dem; de visade sig än här än der och slogo ned som falkar på hvarje mindre fransk trupp, hvarje kurir eller proviantkonvoj som kom i deras väg. Cecil och Rake hade hunnit till midten af öknen, då det ljud, som de så länge väntat att få höra, nådde deras öron. Det var deras fienders Allah-il-Allah, musulmännens härrop. De visste icke hvarifrån de anfallande kommo, de sågo blott svärd blänka och vilda ögon flamma rundtomkring dem i dunklet. Om araberna voro två eller tjugu eller tvåhundra, det kunde de icke veta — och det fingo de icke heller någonsin veta. Huru de blefvo anfallna, huru de försvarade sig, huru de omringades, huru de tillbakaslogo dessa halfvildar, som rusade mot dem i den mörka natten, under det en iskall nordlig