Dagens Nyheter – 16 november 1872, sida 1

-—588 — Men i natt sof Etoile Filante, och hans herrskarinna var vaken. Hennes ögon blickade ut i den mörka natten, fuktade af outgjutna tårar, och hennes läppar darrade af -smärts, oro och vrede. Hon tänkte på honom, som hon samma afton så vältaligt försvarat, och hvilken, för att icke behöfyvya möta den gamle vän, som talat om honom såsom om en okänd fransk soldat, gått att trotsa tusen faror och kanske redan nu låg död i öknen. Cigarette kände en rysning genomfara alla sina lemmar vid tanken på att hans lif i denna stund måhända för alltid slocknat. Hon vredgades på sig sjelf för denna svaghet; men det bjelpte ej, hon kunde icke öfvervinna densamma. Emellertid fortsatte Cecil och hans följeslagare sin snabba färd genom den mörka, tysta vildmarken. De vexlade icke ett ord, utan redo fullkomligt stillatigande tätt invid hvarandras sida. Dock kunde de knappast se hvarandra, så ogenomträngligt var mörkret. Då och då stötte hästarnes hofvar mot stenar, så att det gnistrade, men i allmänhet hördes icke deras galopp, emedan marken var mjuk och gräsbeväxt. Öfverallt hotades de af faror, så mycket större, som de icke kunde undvika dem. De förtörnade arabstammarne förde kriget med en oerhörd grymhet; de skydde inga medel för att bestraffa inkräktarne. Den olyckliga utgången af drabbningen vid Zaraila hade icke