Dagens Nyheter – 16 november 1872, sida 1

oo VU NN som alltid fanns hos densamma, då han talade till sin älskade husbonde: — När saknade ni mig, sir? Jag ville inte att ni skulle veta af någonting... Jag höll ut så länge det var mig möjligt, och när jag inte kunde det längre, så steg jag ur sadeln. Jag hoppades ni inte skulle märka det, ty det var ju så mörkt. — Ack, himmel! Ni är således verkligen sårad? — Ja, det är slut med mig nu. Men herre Gud, det gör ju ingenting... om bara ni fortsätter ridten, herr Cecil, och kommer fram med helsan. Far nu straxt vidare, och tänk inte på mig. — Huru har detta tillgått? När blef ni sårad? Ack, jag kunde aldrig ana... Cecil lutade sig intill honom för att läsa sanningen i hans anlete, på hvilket han märkte att döden redan tryckt sin prägel. — Det var min mening att ni aldrig skulle få veta huru det gått med mig, sir. Jag tänkte stanna här och dö i ro. Ber ni, jag blef träffad af ett spjut, när vi slogo oss igenom det arabiska packet. BSpjutudden sitter ännu qvar i sidan på mig. Jag tryckte in den hårdt, för att hindra blodet att rinna så ymnigt, och trodde att jag skulle kunna sitta qvar på hästen, åtminstone till soluppgången; men krafterna ville inte räcka så länge. Jag blef allt svagare, det susade för mina öron, jag kände sjelf att det var döddn som nalkades.