Dagens Nyheter – 15 november 1872, sida 2

-— 09 -—andar — nej, Gud förbanne mig, om jag det gör. . Under tiden bevistade Cigarette officerarnes souper. Denna var i afton festligare än vanligt med anledning af ett par tre förnäma turisters besök i lägret. Vid alla tillställningar af detta slag måste Fanans väninna, hjeltinnan från Zaraila, vara med; hon ansågs lika nödvändig som champagnen. Denna qväll var hon sig icke riktigt lik; hon var otålig, hon var bitter, hon var full af ironi; denna angenäma glädtighet, som alltid gjort henne så intagande, saknades hös henne, och dess plats intogs för första gången i hennes lif af en viss hektisk retlighet. Det förhöll sig verkligen så, att medan hon skrattade, koketterade, raljerade oct tömde det ena glaset efter det andra; som hade hon varit en gammal Ekrigsbuss, tänkte hon icke alls på hvad som föreföll omkring henne och mycket litet på hvad hon sjelf sade och gjorde. Hon tänkte på den stjernlösa natten derborta i ödemarken och på det omätliga sandhafvet samt på honom som nu färdades derigenom och gom säkerligen aldrig skulle återkomma. Det var första gången en frånvarande pergons öden gjorde henne bekymmer; det var första gången hon erfor hvad som skulle kunna kallas fruktan. — Fruktan! hon hade aldrig varit rädd för sin egen del; hvarför var hon det nu för hans? Hvarför intresserade hon sig så mycket för eu man, hvilkens läppar nyss