— Gardesöfverste. — Aha! ; Cigarette kom ihåg, att en marskalk af Frankrike en gång hade yttrat om en viss jägare: hans hållning i sadeln påminner om engelska hästgardet. — Herr hertigen har icke sagt er sin titel, inföll. en af officerarne. Cigarette gjorde en knyck på nacken. — Det kan också vara onödigt, yttrade hon. Titlar äro ingenting för mig. Jag är ett folkets barn... Jaså, ni kallas hertig, herr Seraf? Nåväl, den äran är ej stor, tycker jag. I Paris har man hertigar som duga till platt intet; och i vår armå6, må ni tro, finns det många aristokrater, som bära den simple soldatens uniform och få sjelfva lägga strö under sina hästar ... Bahl är det på samma sätt i England? — Åhja, äfven der saknas icke gentlemen som sopa gatorna, svarade han leende. Men ni talar om aristokrater i era leder — detta erinrar mig om något som jag ämnat fråga. Finns i denna kår en soldat vid namn Louis Victor? Han hade, då han yttrade detta, vändt sig till en officer, som satt bredvid honom, och hvilken nu gaf ett jakande svar på frågan. Cigarette lyssnade med spänd nyfikenhet. — En präktig karl, fortfor sqvadronchefen. Han uppförde sig bjeltemodigt häromdagen vid Zaraila; och säkert kommer han att derför bli