-—VO -— hörde honom svara med ett uttryck i sin röst som erinrade henne — hon visste icke hvarför — om Bel-å-faire-peur och om markisinnan: — Fru hertiginnan Corona dPAmagie är min syster; huru kommer ni att nämna hennes namn, då det är fråga om denne jägare? Cigarette spratt häftigt till; :hon reste sig upp och ropade med vyredgad, utmanande stämma: — Pardieu! Är det en förolämpning mot Silfverfasanen att tala om henne i sammanhang med de franska örnarne? En vacker tanke i sanning! Jaså, hon är er syster, denna hertiginna? Nåväl, så helsa henne från mig och säg att hon gör klokast uti att hädanefter betänka sig två gånger innan hon förnärmar en soldat med sitt beskydd; och säg henne också, att om jag varit i hans ställe skulle jag hellre ha krossat mina schackpjeser än jag låtit dem bli leksaker åt en grande dame, som ville betala dem med sitt lumpna guld! Engelsmannen betraktade henne med förundran och på samma gång med en liflig känsla af ledsnad och harm. Det sårade hans stolthet att höra sin systers namn, som för honom var så heligt och dyrbart, på detta sätt omtalas af en marketenterska. — Jag förstår icke er förtrytelse, mademoiselle, sade han, i det han otåligt strök sig öfver skägget. Det kan icke finnas någon