Dagens Nyheter – 14 november 1872, sida 2

oo EV Båda ihågkommo en annan natt, då. de ridit tillsammans; men.de sade icke ett ord derom till hvarandra, utan iakttogo länge den djupaste tyastnad. De visste, att de i hvarje ögonblick hotades af osedda faror. Det var möjligt att de skulle komma fram, utan att bli anfallna; men de kunde också i hvilken stund som helst finna sig omringade af hundratals fiender. Från hvarje framskjutande klippa kunde en störtskur af muskötkulor komma öfver demy från hvarje skogsdunge kunde de vänta att em trupp araber skulle rusa fram mot dem, väpnade med väldiga lansar; men fast de visste detta, voro båda vid godt mod. Natten blef allt kyligare; en stark nordlig vind begynte blåsa. Ett djupt mörker rådde; ty det var intet månsken och stjernorna undanskymdes ofta af digra moln. De hörde intet annet ljud än schakalernas och nattfåglarnes hemska skrik. Efter att ha färdats ungefär fem mil utan uppehåll, stannade de i en bergshåla för att låta hästarne hvila samt för att gifva dem något att äta. — Tänker ni någonsin på honom, sir? yttrade Rake med ett nästan ömt uttryck i sin röst, under det han smekte och klappade de båda hästarne. — På hyem? — På Skogskungen, menar jag. Om han lefver, är han nu bra gammal.